Rapport: Sveriges Kortfilmsfestival firade 60 år i kortfilmens tjänst

Sveriges Kortfilmsfestival firade i år hela 60 år. Till och med DN-Kultur hade en liten blänkare inför evenemanget.

– Den första gången den arrangerades på 1950-talet kallades den en festival för svensk smalfilm, berättade helgens konferencier Ida Sandberg. Ni vet, sådana där fotografiska remsor med perforering i kanten…

Undertecknad minns det, då det var 30 år sedan jag besökte min första festival, vid den tiden känd som SFV-festivalen. Då var ungefär hälften av filmerna fortarande på fotografisk film, i format 8 mm eller 16 mm. Sedan dess har Kortfilmfestivalen hunnit med två teknikskiften. Först tog videon över. Långsamt ersattes det sista rytmiska surrandena från en filmprojektor
av VHS, SuperVHS, Betamax, Sonys 8mm-video och allt vad det hette. Men den tekniska utvecklingen var långt ifrån slut! Tunga band ersattes sedan av silverglänsande DVD-skivor, och numera skickas alla bidrag in som filer
direkt över Internet.

Medan smalfilmandet kunde kosta så där 100 kr (inkl framkallning) för 3 minuter, är det idag i princip ”gratis” att filma. Videofiler tar upp en del ganska billig minnesplats, som kan suddas och återanvändas. Och medan gammal
tjockvideo i värsta fall gav kanske 512×200 svajiga bildpunkter (i VHS) ger idag till och med en enkel mobilkamera högupplösande video. En utrustning som förr kostade många tusen kronor, motsvarar idag vad som kan fås för
under en tusenlapp och är bärbart i fickan.

I framtiden får vi nog 180-graders telepatisk holograffilm och SFV får hyra in sig på Cosmonova. Eller så tittar vi på film genom en kabel som vi pluggar in till det där chipet som opererats in i skallen. – Det är nog något elektroniskt, som Gösta Ekman sade.

Veckändan 31 mars-2 april hade Sveriges Kortfilmsfestival i alla fall såsom tidigare hyrt in sig på Bio Rio, en kvartersbiograf med tillhörande café invid Hornstull i Stockholm. Det är ett charmigt ställe som dock brottas med
problem i form av en trång foajé, där man får brottas en smula för att ta sig fram. I alla fall om det dyker upp ca 150 festivalsuga kortfilmsfans, vilket var antalet enligt enligt Magnus Elmborg i receptionen.

Men värre är kanske att Bio Rio har annat program också och det begränsar de tider biografen är tillgänglig för vår 60-åriga filmsfestival, till mellan klockan 16 och 21. Festivalen hade därför två filmdagar  som hann visa 26 filmer (av 121 reguljära filmer som skickades in) samt 30-talet minutfilmer. På söndagen var det sedan en särskild filmfrukost med en diskussion, ”Filmmaker – new in Sweden”, och därefter prisutdelning.

Stämningen syntes god. Dagens unga filmmakare verkar entusiastiska. I varje paus kunde cineasterna ses i klungor där de stod och diskuterade. Kortfilm och amatörfilm går framåt i våra audiovisiuellt högteknologiska era. Tekniken har gjort det enklare och billigare att filma, många fler filmar, alla kan i princip ha en filmkamera i fickan och det finns mycket mer kortfilm att se. SVT visar regelbundet kortfilm, Filminstitutet har egna satsningar och vi har saker som Youtube där man kan se hur mycket kortfilm som helst (även om mycket där är mer sketcher än ”riktiga” filmer).

Årets tema var ”Livet genom filmen” och det manifesterades genom ett antal filmer om livsöden och personliga relationer. Publiken verkade vara med på noterna och applåderade varje film, oftast i nivåer som låg över ren artighet. Konferenciern Ida inledde varje filmblock och programmet löpte med blott försumbara förseningar.

Några ord om några filmer:

”Hitgirl” (regi och producent Aleandra  Alegren) – en intressant thrillerartad film kring huvudpersonernas mystiska mor. Efter hennes död hittar de en vägg med konstifika foton och anteckningar i hennes lägenhet. Vad var det för dubbelliv modern hade haft? En välgjord mysteriefilm.

”Min pappa” (regi och producent Madelene Lindberg) – ett fint drama kring afghanska migrantarbetare i Iran och en kvinna med en sjuk son. Inspelad på plats i Iran. Ger en bra bild av hur ett annat samhälle fungerar.

”Hasses hus” (regi och producent Hugo Fridén) – en dokumentär om Folkets Hus i Mörrum, som brottas med att styrelsen och eldsjälarna är långt över pensionsåldern. Dokudramaturgin väl utnyttjad, där olika intervjuutsagor
ställs mot varandra. Bra inblick i ideellt arbete med både dramatiska och humoristiska inslag.

”Gröllop” (regi och producent Hugo Andersson) – en hejdlös, bisarr komedi. Ett par skall gifta sig, men den grinige pappan hinner avlida innan. Han tas upp ur graven och tas till kyrkan där han behandlas som en docka. Han blir
mycket trevligare som ”Leif Liket Olsson”… Det blir en en sorts märklig musikal som knappt kan beskrivas. Infallsrik fånig, men rolig.

”Repetitioner” (regi och producent Robert Melo) – en kort pseudodokumentär om en filminspelning,som skall skall handla om våld i relationer. Men skådespelarna har egna idéer om manuset. Filmen inspelad med alldeles extra skakig och ibland oskarp kamera för att skapa autenticitet – kanske för skakigt kamera?

”Önskedrömmar” (regi och producent Jonatan Etzler) – det populära önskeprogrammet lovar att tittarnas drömmar kan uppfyllas. Den äldre kvinnan önskar att den snygge programledaren kommer hem till henne och blir hennes älskare… Hennes man blir inte glad. En välspelad och överraskande komedi.

”Killing Grandma”  (regi och producent Lars Persson) – två småflickor spelar på sina datorer och tränar inför ett dataspelsevent. Men pappan kräver att de besöker farmor på sjukhemmet, en gammal tant som bara önskar att lämna
jordelivet. För att kunna hänge sig mer åt sina dataspel bestämmer sig flickorna för att uppfylla hennes önskan. En mycket rolig komedi med överraskande bra unga huvudrollsinnehavarinnor.

”Nedom ytan är man aldrig ensam”  (regi och producent Victor Jansson) – en skräckis om en mor som hör mystiska ljud i det stora mörka hemmet. Hon fruktar för sin unga dotters liv. Nya faror dyker upp och hon ringer efter sin man. Fin skräckstämning och en twist-end.

”Min positiva plats” (regi och producent  Paulo Nobis Sandgren) – en kvinna skall öva inör en viktig presentation. Och hon väljer att tugga sina corporate management-fraser sittande i en gammal Volvo mitt i en prunkande skog. Varför hon väljer den platsen spelar nog ingen roll i en rätt exestentialistisk, vackert filmad rulle.

”Hembesök” (regi och producent Philip Coroiu) – en kille får i uppdrag att avlägsna ett kompromitterande objekt från ett hus, instruerad via mobiltelefon av någon med hållhakar på honom. Ett spännande drama inspelad i ett svep utan klipp! Man häpnar inför hur mycket repetitioner och planering det krävt. Och trots dessa självpåtagna svårigheter blev resultatet riktigt bra.

”Med vinden” (regi och producent Mehdi Razi) – en fotograferande kvinna vid Uppsala högar möter en äldre man som tappat sitt fickur. De letar efter uret och samtalar om livet, universum och allting, men hittar inte klockan. Sedan granskar kvinnan sina bilder. En vacker film.

”Alfatunga” (regi och producent Jacob Borgfors Mészaros) – en komedi kring ett typiskt kulturprogram på TV. Den äldre etablerade författaren som strör klyschor omkring sig, möter den unga Youtube-stjärnan med 100 000-tals
följare och en helt annan lika klichefylld världsbild. Det skär sig och blir roligt.

Bland minutfilmerna gick ”Where is Home?” (regi och producent Asad Nazari) segrande ur duellerna. Där plockar en pojke av sig tröja efter tröja med nationsflaggor för alla de länder han passerat på sin flykt innan han slutligen nådde Sverige. En effektiv minutfilmsidé. Undertecknads egen favorit var dock ”En minut av kärlek”, ett koncentrerat triangeldrama med pistolinblandning som erhöll delad tredjeplats.

I Minutfilms-SM sker igen match om bronsplats, utan förlorande semifinalister blir bägge tredjeplacerade. Minutfilmerna visas i cup-form från åttondelsfinaler och framåt. Det finns en jury på fyra personer (som också väljer de 16 finalisterna), men publiken får rycka in med handuppräckning om juryn är oenig och röstar 2-2. Publiken fick denna gång avgöra tre av duellerna. Minutfilmerna har nu spritts till flera länder och är en svensk uppfinning som enligt Magnus E dök upp på kortfilmsfestivalen i början av 1980-talet.

Festivalen syns ha bivit lyckad även om man kanske skulle önska sig att det fanns tid att visa fler av filmerna. Publiken verkade i alla all nöjd. En intressant detalj, som bevisar ökat intresse för kortfilmerna, är att flera välkända, professionella skådisar medverkade i rullarna. Vi hade Johannes Brost i ”Gröllop”, Rafael Edholm i ”Önskedrömmar” och Gunvor Pontén i ”Killing Grandma”. De gjorde alla lysande insatser som höjde filmerna betydligt – Pontén fick till och med pris för skådespelarinsatsen i sin film (se pristagarlistan invid).

60 år på duken utan att duka under är värt att fira! Och då framtiden ser ljus ut blir det nog månget år ytterligare för vad som faktiskt är Sveriges äldsta filmfestival.

–Ahrvid Engholm