Reportage från en besökare på vår kortfilmsfestival

En besökare rapporterar sina personliga intryck från vår kortfilmsfestival i år:

SVERIGES KORTFILMSFESTIVAL 2014
– Svensk-ukrainsk vinnare, finurliga minutfilmer och storskådis får ett utbrott

28-29 mars avhölls 57:e upplagan av Sveriges Kortfilmsfestival, tidigare känd som SFV-festivalen då den arrangeras av Sveriges Film och Videoförbund. Det var också en särskild seminariedag 30 mars, mot extra avgift. Det var ett litet jubileum för mig, den 25:e festivalen som jag besökt! (Ända sedan 1987, men jag har missat två).
Deltagarantalet bör ha varit en bra bit över 100 och salongen på Bio Rio, Hornstull i Stockholm, där festivalen höll till, var stundtals tämligen välfylld. Det ledde till att bions lilla lobby ofta blev svårgenomtränglig i pausarna mellan filmblocken.
Låt mig redan i början ge den punkt av kritik jag har: det är för litet film som visas! Under fredagen 17.30-20.00, under lördagen 14.00-19.00, och då skall pausar m m räknas bort. Förr kunde festivalen börja kl 10.00 och pågå till kl 22.00. Jag pratade med SFV-ordföranden Magnus Elmborg som säger att det beror på att man bara får tillgång till Bio Rio i begränsade tidsintervall. Den korta tiden för filmvisning gör också att många av de roliga ”småfilmerna” på kanske 5-6 minuter går bort. Programmet verkar premiera mer ”artsy films” av litet längre format. Jag har alltid gillat det jag kallar småfilmerna, kanske inte tekniskt perfekta men de har mycket hjärta och skaparglädje.
Nå, filmer visades, det blev minutfilmscup (SM i Minutfilm) och priser delades ut – och en sak till hände, som jag kommer till. Det hela leddes av konferenciern Yolanda, som stundtals pratade litet för fort, och det delades ut en eminent programbok. Om jag går ge ett önskemål är det att filmpresentationerna om möjligt bör ge hemsidesadresser till filmmakarna, kanske rent av länk till Youtube eller Vimeo för att se filmen? Med begränsad filmvisningstid är det många intressanta filmer som inte visades och man kanske vill söka upp dem och titta på egen hand.
En trend i år var utländsk dialog. De tre första filmerna på lördagen var på engelska, delvis finska och ukrainska. Svenska filmmakare vill kanske globaliserar sig? Stötte på och pratade med bekanta ansikten som Tomas och Ulf (vars Filmkrets jag skrev om festivalerna i när den var på papper). Sprang omkring och tog en massa foton. Festivalen avslutades med en ölkväll på ett närbeläget hornstullshak, som jag dock hoppade över. Det är så många nya ansikten, och jag känner knappt någon längre. Gav bort min ölbiljett.

KORT OM NÅGRA KORTFILMER
Något om en del av filmerna. Jag återkommer till vissa prisvinnare:
”Little Death” handlar om en pojke och hans farfar, som berättar om krig han varit med om och tillsammans bygger de råttfällor. Engelsk dialog och jättebra foto och klippning. I slutet begravs fångade råttor som på en krigskyrkogård. Välgjord rulle.
”Jorden en blomma fattigare”, en rörande dokumentär om hur filmmakarens farfar avlider på midsommarafton. Man grips starkt av de äkta känslor som förmedles, och hur de bryts mot midsommarfirandet.
”Gryning”, två unga män en tidig morgon. Jag tycker mig känna igen gränder m m söder om Slussen i Stockholm. De börjar tjabbla och sedan är det dags att motbevisa utsagan ”Nej, jag är inte bög.” Litet för PK för min smak, kanske.
”Elefanten i rummet” är en dokumentär som följer en aspirerande skådespelare i Göteborg. Han söker upp skådisagenturer, pratar om sina ambitioner och åker spårvagn. Fint personporträtt.
”I mina händer”, om två bröder i utanförskap som begår ett rån, varvid en väktare skjuts. Riktigt bra spelat, särskilt i bilen under flykten, och det bjuds på ett dramatiskt och logiskt slut. Mycket bra manus, tycker jag.
”Att överge är att älska”, ett flyktingdrama på ett sjukhus. Stora, starka poliser står redo att avvisa en familj, där en blivit sjuk. Manuset var litet rörigt kring hur flickan som tänkt undkomma agerar. Annars välgjord.
”Myskväll” gav salongen kvällens stora skrattattack! Det börjar som en traditionell film om en tjejmiddag, dit alla råkar ha gjort dekorerade kladdkakor. Men så kommer överraskningen… Genial humor.
”Zara”, om en tjej som har svårt att bestämma sig och går på någon sorts zombiemaskerad. Myntet hon kastar krona eller klave med har hon tidigare vägrat en tiggare. Men sedan hamnar hon i en surrealistisk scen med denne, bunden i ett sandtag.

PRISER
Priser delades ut i Filmskoleklassen och Individuella klassen, huvudvinnare samt en rad medaljer och diplom. Den sista klassen är sedan några år en sammanslagning av Amatörklassen och Öppna klassen (dit ”halvproffs” fick och får bidra; det finns regler som definierar). Dessutom förstås priser i minutfilmscupen, samt årets Cinemagiker-stipendium till Simon Linde, som gjort ovan nämnda ”Zara” (Individuella klassen) och därmed får utrustning och resurser för att göra en ny film. Han intervjuades också på scen. Huvudvinnarna i de två klasserna:
”Äkta färger” av Yana Martsynkevych vann Filmskoleklassen. Det är en svensk-ukrainsk film, med ukrainska skådespelare och inspelad i Ukraina. Men de flesta bakom kameran och även (tror jag) finansiering var från Sverige, vilket gör den valbar för Kortfilmsfestivalen. Den handlar om en flicka som skall gifta sig i Ukraina. Litet romantik, uppsluppna festbilder, och sedan drama och tragedi – den nygifta maken försvinner på bröllopsnatten. Manuset kanske något oklart mot slutet. Ukraina känns aktuellt av någon anledning…
”Har den äran” Anders Köhler och Timmy Sundin vann i Individuella klassen. Den handlar om Willy som skall fylla tio år, men ingen av de inbjudna i klassen dyker upp – det kommer bara en inhyrd clown. Faktiskt mycket gripande, och välspelat av moder och son (som är det i riktiga livet också, de var på festivalen). Sådana No Show-fester har hänt i verkligheten också, som vi kunnat läsa om i tidningarna. Jag gillade särskilt Willys skådisinsats, med den dräpande slutrepliken: ”Mamma, jag vill inte fylla år nästa år…”
Jag är en sådan som gillar litet skräck och science fiction. Det fanns flera sådana rullar inlämnade (dystopiska framtidsfilmer verkar populära, enligt programbokens presentationer) som dock inte visades.
Men jag fick mitt lystmäte i minutfilms-SM där sf och fantasy och skräck dominerade och tog tre av fyra medaljer. Det var två bronsmedaljer och en gick till den humoristiska ”Konsten att ta av sig en tröja” (av av Nikita Maldaner Frohm). Det andra bronset gick till ”Rummet” (av Emila Åker och Karl Olsson), en finurlig historia om spatial rumsförvrängning kring ett litet kontorsrum – kosmologi i det lilla. Silvermedaljen erövrades av ”Urskogen” (av Simon Linde), en knixig kombination av manusskrivande på dator, datorspel och i mitten en absurd jakthistoria i en skog. Guldet gick till ”Disktrasan” (av K-G Stenborg), en hommage till monsterfilmer där köksattiralj av oskyldigt slag angriper och diskborsten i slutet ansluter. En riktigt bra minutfilmscup, där publiken fick avgöra många dueller. Reglerna är att en jury på fyra bestämmer via färgad ballonguppräckning, men vid oavgjort avgör publiken. Själva finalen avgjordes av publiken med täta 29-27 i röster.
Men en massa andra sidopriser utdelades också utanför minutfilmerna, i olika kategorier. Här vill jag särskilt notera:
”Merum Imperium” som såvitt jag räknade ut belönades med flest priser – fem stycken. Det var en surrealistisk historia om en bror och syster som bor ensamma i en stuga i skogen och har mycket konstiga uppfattningar om världen utanför och hur den fungerar. Scenen med hur de får för sig att ”skaffa en kompis” kan knappt beskrivas…
Alla priser (medaljer och diplom) listas på http://sverigeskortfilmfestival.se/2014/03/29/4584/ men här min sammanställning av prisskörden film för film (för minutfilmerna, se ovan):
”Äkta färger” (av Yana Martsynkevych, Filmskoleklassen) – guld, bästa skådespelare Irina Vladimirova, bästa foto Josua Enblom, bästa klippning Darek Hodor
”Har det äran” (av Anders Köhler och Timmy Sundin, Individuella klassen) – guld, bästa skådespelare Sara Nygren
”Årsringar (av Ida Lindgren, Filmskoleklassen) – silver, bästa ljud Andreas Andersson
”Hästen” (av Angelika Abramovitch, Individuella klassen) – silver
”Att överge är att älska” (av Oliver Pawlik, Filmskoleklassen) – brons
”Little Death” (av Tim Winter, Individuella klassen) – brons, bästa foto Claudio Fransson
”När livet ser på” (av Ellinor Adolfsson, Filmskoleklassen) – bästa manus Ellinor Adolfsson
”Reliken” (av Marcus Laving, Anton Holm och Martin Norling, Filmskoleklassen) – bästa musik Paolo Nobis Sandén
”I mina händer” (av Ellie Kellerman och Jonatan Lund, Filmskoleklassen) – hedersomnämnande skådespelare David Arnesen
”Gryning” (av Elin Övergaard, Individuella klassen) – hedersomnämnande, hedersomnämnande skådespelare David Arnesen
”Merum Imperium” (av Karin Franz Körlof, Individuella klassen) – bästa klippning Joel Rayner, bästa ljud Niklas Björklund och Mikael Månsson, hedersomnämnande skådespelare David Arnesen, bästa manus Karin Franz Körlof, bästa scenografi/produktionsdesign André Hasselgren och Amanda Lebert
”Min lillebror Anthon” (av Sune Eskelinen, Individuella klassen) – bästa dokumentär
”Mjölktandsbeteende” (av Isabelle Kågström, Individuella klassen) – bästa musik Johan Hansson

EN SAUKLETARE FANN FEL
Så festivalens stora ”skandal”… Man hade misslyckats med visningen av ”När livet ser på”, som på grund av filfel eller något avbröts i förtid. Festivalen lovade att göra ett nytt försök, som inte gick alls. Enligt uppgift blev det helt svart i datorn. Alla filmer visades från datorfiler. När jag först började frekventera festivalen visades majoriteten film på projektor i 8 och 16 mm, och det hände att filmer gick av… (Fram med sax och tejp, bara.)
Festivalgeneralen Anna Virta ställde sig på scen och förklarade och beklagade djupt att trots försök kunde filmen inte visas. Jag tror många vet hur lynniga de där datorburkarna kan vara, men en som inte nöjde sig var storskådisen Stefan Sauk, som vi alla känner från många succéfilmer. Jag vet inte om han ville exponera sin dramatiska begåvning eller om han var genuint arg och besviken över att filmen han var med i (japp!) inte kunde visas. I alla fall ställde han sig upp och deklarerade med hög stämma:
”Detta är en skandal! Djävla amatörmässigt! Jag har varit i branschen i 30 år och aldrig upplevt något liknande. Tror ni att detta är Kindergarten!”
Jagt lyckades positionera mig för att ta en (dålig, för mörk) bild när det hände och mötte honom vid utgången. Nåja, festivalen försökte visa filmen, och man bad uttryckligen om ursäkt. Det händer att tekniska problem slår ned. Det har hänt på flera av festivalerna. Han gick, vår käre Stefan. Han såg ut som ett åskmoln, men jag tror vi älskar honom ändå. Ingen riktig filmfestival utan något macklemang.
Någon liknande hände dock inte tidigare när Ingmar Bergman en dag besökte SFV-festivalen (bör ha varit tidigt 90-tal). Han satte sig tyst i salongen och såg igenom ett antal filmer. Inga dämoner där inte…

–Ahrvid Engholm